Umeåresa
Idag bar det iväg till Umeå med Anna. Skulle vara där klockan halv fyra, så vi lastade vid ett. Man vill ju gärna ha lite marginal om hon skulle tjafsa vid lastningen. Hyrde lastbilen av Bert, hon ska åka bra dom första gångerna :) Dessutom finns det ju kamera, känns tryggt att kunna se bak i skåpet. Hämtade henne i hagen och provade att gå på bilen direkt. Inga problem. Gick ut med henne efter en stund och det tyckte hon var lite läskigt. Ganska högt avstånd mellan golvet och rampen, säkert 20 cm, dessutom ganska brant. In i boxen och kissa sen en snabb avborstning och lastning igen.Jag bestämde att jag skulle åka med henne där bak, för hon har ju aldrig varit fastsatt under färd förut. Men helt lugn tjej, åt lite och stod o småsov lite.
När vi lastade ur i Umeå hoppade hon ut. Tog hela rampen i ett språng. Storögt tittade hon sig omkring och gnäggade. Fick svar från hagarna där det gick några hästar, så dit tyckte hon att vi skulle gå.
Gick en liten sväng på stallbacken. Hon fick en första glimt av Umåkers travbana, där ska hon förhoppningssvis dansa fram när hon blir stor :)
In och ställa sig i en box och vänta, vi var ju som sagt ute i god tid. Ropade på kompisar men var ändå lugn. Maria kom och vi tog ut henne i gången. Hon försökte känna under magen, men det gillade inte den lilla damen å viftade med bakbenen. Vi ger henne lite lugnande,bäst så sa veterinären. In i undersökningsrummet, hon bara följde med efter in. Blev dåsig nästan direkt och det skulle rakas under magen, hi hi. Gick väl inte så bra, så brämsen åkte fram. Jag passerade bakom henne, å herre jävlar vad hon slog! Flög minst 1,5 meter in i ett bord.
Konstigt men det gjorde inte ont, känns inte ens vars hon träffade.
Ni skulle ha sett ögonen på Maria. Oj, oj dom var stora som tefat. Sen fick både hon och assistenten två meter långa armar för att slippa vara så nära. Riktigt komiskt :) Vi var tvugna att hålla ett framben och då gick det ganska bra, blev en riktig snärt till men den träffade ingen.
Själva ultraljudet gick bra. Maria hittade ingen port, så hål i buken är det inte. Inget navelbrock. Hon trodde att någonting hade kommit in och orsakat en infektion, för vätska fanns det där. Bara avvakta, det skulle nog krympa av sig själv.
Sen drog vi på oss röntgenförkläden för Mats tyckte vi skulle kolla om det fanns några lösa benbitar. Träffade Krister Söderholm innan vi gick in och han tyckte vi skulle strunta i det, men Mats vidhöll. Det är inte så vanligt på kallblod men förekomme, känns bra att veta. Mats höll henne och jag fick hålla plåtarna. Man fick vara försiktig så man inte nuddade benen, för då small det :) Men vi slog inte sönder några plåtar och inte heller röntgenapparaten. Ibland gick han som tog plåtarna fram till Anna för att korrigera hur hon stog. Varenda gång la hon öronen bakåt och såg ut som en riktig värsting, ganska gullig, försöker visa sig farlig. Röntgade allt utom bakknäna, dom ville inte ta några risker, lilla gumman. Inga lösa benbitar iaf.
Lastade utan problem igen. Åkte med henne till Bygdeå där vi stannade på Frasses och köpte ett skrovmål.
Resten av vägen fick hon åka själv där bak. När vi skulle lasta ur hemma fick Mats ha en hink med Kraft och hålla i grimskaftet. Jag tog ena frambenet och ställde ner det på rampen, så ställde hon ner det andra själv och gick lungt och fint nerför. Det bevisar hur klok hon är. Både Qim o Lady hälsade henne välkommen hem men ett gnägg. Fick gå ut i hagen direkt o hon ställde sig och mumsade mat på en gång.. Helt oberörd av den lilla resan.
Qim den lilla killen hade inte ätit någonting av maten vi lagt ut när vi for. Direkt Anna var tillbaka så ställde han sig att äta. Han hade nog varit orolig för lillan när hon var borta. Han är för gullig. Han har haft två tråkiga hagdagar han. Start mest troligt nästa vecka, kanske intervaller imorgon.
När vi lastade ur i Umeå hoppade hon ut. Tog hela rampen i ett språng. Storögt tittade hon sig omkring och gnäggade. Fick svar från hagarna där det gick några hästar, så dit tyckte hon att vi skulle gå.
Gick en liten sväng på stallbacken. Hon fick en första glimt av Umåkers travbana, där ska hon förhoppningssvis dansa fram när hon blir stor :)
In och ställa sig i en box och vänta, vi var ju som sagt ute i god tid. Ropade på kompisar men var ändå lugn. Maria kom och vi tog ut henne i gången. Hon försökte känna under magen, men det gillade inte den lilla damen å viftade med bakbenen. Vi ger henne lite lugnande,bäst så sa veterinären. In i undersökningsrummet, hon bara följde med efter in. Blev dåsig nästan direkt och det skulle rakas under magen, hi hi. Gick väl inte så bra, så brämsen åkte fram. Jag passerade bakom henne, å herre jävlar vad hon slog! Flög minst 1,5 meter in i ett bord.
Konstigt men det gjorde inte ont, känns inte ens vars hon träffade.
Ni skulle ha sett ögonen på Maria. Oj, oj dom var stora som tefat. Sen fick både hon och assistenten två meter långa armar för att slippa vara så nära. Riktigt komiskt :) Vi var tvugna att hålla ett framben och då gick det ganska bra, blev en riktig snärt till men den träffade ingen.
Själva ultraljudet gick bra. Maria hittade ingen port, så hål i buken är det inte. Inget navelbrock. Hon trodde att någonting hade kommit in och orsakat en infektion, för vätska fanns det där. Bara avvakta, det skulle nog krympa av sig själv.
Sen drog vi på oss röntgenförkläden för Mats tyckte vi skulle kolla om det fanns några lösa benbitar. Träffade Krister Söderholm innan vi gick in och han tyckte vi skulle strunta i det, men Mats vidhöll. Det är inte så vanligt på kallblod men förekomme, känns bra att veta. Mats höll henne och jag fick hålla plåtarna. Man fick vara försiktig så man inte nuddade benen, för då small det :) Men vi slog inte sönder några plåtar och inte heller röntgenapparaten. Ibland gick han som tog plåtarna fram till Anna för att korrigera hur hon stog. Varenda gång la hon öronen bakåt och såg ut som en riktig värsting, ganska gullig, försöker visa sig farlig. Röntgade allt utom bakknäna, dom ville inte ta några risker, lilla gumman. Inga lösa benbitar iaf.
Lastade utan problem igen. Åkte med henne till Bygdeå där vi stannade på Frasses och köpte ett skrovmål.
Resten av vägen fick hon åka själv där bak. När vi skulle lasta ur hemma fick Mats ha en hink med Kraft och hålla i grimskaftet. Jag tog ena frambenet och ställde ner det på rampen, så ställde hon ner det andra själv och gick lungt och fint nerför. Det bevisar hur klok hon är. Både Qim o Lady hälsade henne välkommen hem men ett gnägg. Fick gå ut i hagen direkt o hon ställde sig och mumsade mat på en gång.. Helt oberörd av den lilla resan.
Qim den lilla killen hade inte ätit någonting av maten vi lagt ut när vi for. Direkt Anna var tillbaka så ställde han sig att äta. Han hade nog varit orolig för lillan när hon var borta. Han är för gullig. Han har haft två tråkiga hagdagar han. Start mest troligt nästa vecka, kanske intervaller imorgon.
Kommentarer
Trackback
